Häromnatten drömde jag en riktigt skum dröm. Företaget jag jobbar på hade kick-off någonstans och sista gemensamma övningen var att ”bonda” dvs. stärka grupptillhörigheten och utveckla teamkänslan. Övningen gick ut på att vi allihopa satt på stolar, utomhus i en trädgård, och bara myste utan att prata. Och vi var allihopa nakna.
Där satt vi alltså allihopa nakna i grupp och tittade på varandra, samtidigt som vi nickade uppskattande åt varandra, ungefär som man tittar på någon som man skålat med efter avklarat drickande. Och alla var helt tillfreds med detta. Inga sura miner eller försök till att dölja sig eller på annat sätt fega ur.
Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig, och kollade genast om nattkläderna fortfarande var kvar på kroppen. Jamen. Puh.
Att tyda drömmar misslyckas för det mesta men jag kan ändå inte sluta undra vad denna dröm försökte tala om för mig, förutom det uppenbara.
Nu har jag skrivit så mycket i nedsättande ordalag om FRA-lagen och dess genomröstande i riksdagen den 18/6 2008, så att jag är rent svett under armarna och fuktig i mustaschen. Jag tänkte att ett mer lättsamt ämne nu kunde vara på sin plats. Det är ju sådant jag bloggat om tidigare, de lättsamma ämnenas blogg, som ni kan se om ni läser äldre inlägg. Jag rekommenderar gärna följande:
Den här historien dock, utspelade sig när vi, för några år sedan, var i Montana, USA och hälsade på släktingar. Historien handlar om en av mina lillasysterar. Att resa i USA innebär att man får alla sina fördomar om landet bekräftade. Speciellt att allting är STORT i USA. Det är verkligen det och det var väl detta som låg till grund för systerns ”fadäs”.
Vi hade varit på en liten utflykt till en guldgrävarspökstad, Garnet, och var på väg hem. Det var strax efter lunch så vi var alla lite hungriga. I det lilla samhället Drummond hittade vi lunchrestauranten ”The Bulls End”. Vi stannade bilen, gick in och satte oss ner. Efter en stund kom en servitris fram, hällde kaffe i de redan framdukade muggarna och började ta upp beställningar.
Den första som fick beställa var min lillasyster. Hon beställde ur menyn det hon tyckte verkade gott. När hon beställt klart frågade servitrisen snällt – ”Do you want soup or sallad with that”?, som förrätt då, fattade vi det som, varpå min lillasyster utbrister – ”Supersallad? Is it big”?, för så himla hungrig var hon nu inte. Servitrisen tittade med förvåning på systern och fattade ingenting, men efter ett ögonblick ramlade polletten ner, både hos servitrisen och hos oss andra, och ett gapflabb utbröt. Crazy swedes.
Läs även andra bloggares åsikter om fra, Övervakning, Integritet, Avlyssning, FRA-lagen, Humor, USA
Vid en skolavslutning för många år sedan inträffade något som det fortfarande skojas om bland de föräldrar som bevittnade händelserna. Det var ett av mina barn som skulle sluta småskolan inför sommarlovet. Alla de små söta barnen och deras föräldrar stod samlade på skolgården på den gamla skolan. Det var en riktigt gammelromantisk skolavslutning med blommor i håret och klänning på flickorna och pojkarna var nykammade och fina. Många lärare skulle prata och säga några visdomens ord inför sommarlovet. Den lokala prästen var också inbjuden för att ingjuta mod i de små barnen.
Vid ena gaveln på skolbyggnaden hade en liten scen byggts upp för att talarna skulle synas och höras ordentligt. Talarna kom och gick, den blomstertid nu kommer och Idas visa sjöngs och till slut var det prästens tur att prata.
Prästen hade en kvinnlig skyltdocka med sig. Den skulle han använda för att åskådliggöra sitt tal med, som handlade om att ge och ta – mest om att ta skulle det visa sig. Och när han höll på att elda upp sig ordentligt hände det.
Just som prästen, med allvarlig min, pratade om att taga, kom en vindil och gjorde så att den kvinnliga skyltdockan vinglade till och var på väg att ramla omkull. Prästen, som kände att situationen var på väg utom kontroll, tog tag i skyltdockan för att hålla kvar den på scenen, och fick tag i ena bröstet på dockan. Det förflöt några sekunder med prästens hand på bröstet, innan det gick upp för honom var han höll handen. Omedelbart blev han knallröd i ansiktet, släppte dockan och började harkla sig och stammande försökte plocka upp tråden från tidigare. Under tiden vinglade skyltdockan vidare och störtdök sedan ner bland lärarna vid sidan om scenen, där den träffade en lärare i huvudet varvid ett ljudligt ”Aj som faaaan” hördes. Prästen sneglade med bestörtning ner på läraren som uttryckt de misshagliga orden. Förvirringen på scen var total, med prästen i huvudrollen.
Från publiken hördes inte ett knäpp. Vi bara stod med gapande munnar och bevittnade cirkusen på scenen. Våra blickar flackade mellan prästens hand på bröstet, hans högröda anletsdrag, skyltdockans vinglande och läraren, gnuggande bulan i huvudet, småsvärande.
När förvåningen efter ett tag lagt sig bland åskådarna och händelserna väl skjunkit in, bubblade ett asgarv fram ur de samlade struparna, varvid prästen snabbt avslutade sitt tal, tackade för sig och slank iväg runt knuten samtidigt som vrålet från publiken ekade över nejden.
Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Humor, Skolavslutning, Barn
Jag är ingen stor grillare. Jag törs knappast uttala dessa ord och bekänna detta tillkortakommande i min karaktär. Det känns som att en man skall älska att grilla, göra det mycket och gärna. Vara chef över grillandet helt enkelt. ”Va grillar du inte”, hör jag ofta när ämnet kommer på tal. ”Nä”, blir det korta svaret. ”Varför då”, undrar då frågeställande genast. Här brukar jag förlora mig i mumlande och svamlande och kommer snabbt in på kriget i Irak, eller något. Bror Duktig brukar då med glädje och frenesi komma in på sina egna utsvävande historier om grillning, varvid jag försöker avlägsna mig, oftast med hängande huvud och svansen mellan benen. Vilket hundliv.
Hos mig grillas det alltså inte. Jag har inte ens en grill. Det är bara jobbigt och bökigt att grilla. Och så ryker det som fan. Och hur jag än vänder mig så kommer röken alltid mitt håll. Däremot äter jag gärna grillad mat. Det är jättegott. Bara jag slipper grilla.
Det är ju säsong nu för grillning på varma kvällar och den goda grilldoften sprider sig i grannskapet. Då kurrar det i magen. Doften som föregår grilldoften är inte lika behaglig dock. Brinnande tändvätska är ju direkt avtändande.
Läs även andra bloggares åsikter om Grillning, Humor, Sommar
När jag kom hem häromdagen såg jag genast att något inte stämde i trädgården. Det tog en stunds funderande, men till slut kom jag på det. Parasollen var borta. Det är en ganska stor parasoll, en sådan där med vev på, för att veckla ut tyget med. Jaha, var kan den blivit av? Är den stulen? Har den fått ben och flyttat hemifrån?
Just som jag stod och övervägde dessa scenarior med pannan i djupa veck, kom grannen ut i sin trädgård. Du, vet du vart min parasoll tagit vägen, frågade jag. Hahaha, jaså det är inte telefonen denna gången, sade hon. Hmpf, tänkte jag men sade inget. Jo, jag såg den innan, sade hon, den kom flygande över min trädgård. Vafalls. En flygande parasoll. Varför inte flygande grisar också. Nåväl, det visade sig att det blåst lite mer än vanligt på eftermiddagen och vinden hade tagit tag i parasollet och helt sonika lyft upp det ur sin hållare och burit iväg med det – till en annan granne. En som har en pool. Fattar ni? Var tror ni parasollskrället befann sig? Jodå, mycket riktigt. Det låg upp och ner i grannens pool, guppande som en liten segelbåt med halat segel. Jag får väl ta och kedja fast fanstyget i framtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om Humor
Telefonen hemma slutade fungera. Nåväl, sånt händer. Ringde Telia och felanmälde. Det gick bra. Dom skulle komma dagen efter och kolla lite. Det konstiga vid felanmälan var att det inte var människor jag pratade med utan maskiner, hela tiden. Märkligt, men det funkade ju.
I varje fall så kom det en kille dagen efter. Han kopplade ur inkommande kabel och ställde sig vid sin laptop och tryckte på en tangent. Jaha, sade han, det är för hög resistans i kabeln. Den måste bytas. Hur i alla glödheta kunde han se det på sin laptop. Teknikens under. Killen gick.
Dagen efter kom en stor grävmaskin och grävde upp gatan utanför huset. Efter att dom grävt ett stort hål så körde dom. Va?
Dagen därpå kom dom tillbaka och fixade lite bland kablar och annat i hålet. Sedan körde dom.
När jag kom hem nästa dag var hålet fortfarande kvar men efter att ha testat telefonen kunde jag konstatera att den fungerade. Phuu. Äntligen. Gick ut i trädgården med en kopp kaffe. Då kom grannen fram till staketet. Du, funkar din telefon? frågade hon. Eh. Javisst, sade jag. Jaså, för det gör inte vår, sade hon irriterat. Hm, mumlade jag frågande, det var konstigt.
Jag beslutade mig dock för att berätta som det var och vi virrade båda två på våra huvuden över hur det kan bli. Åck, åck, åck.
Dagen därpå när jag kom hem, kom den andra grannen springande och med andan i halsen frågade han. Du, funkar din telefon? Men vad är nu det här. Lite skyldig kände jag mig allt. Jag fick återigen berätta historien och sedan var allt lugnt igen. Det tar väl några dagar sedan är det klart, sa grannen.
Just då anslöt den första grannen och vi tre stod där och förfasade oss över att reparatörerna fördärvat två telefoner och reparerat en. Med böjda nackar vajade våra huvuden i takt med brisen, medan solen sakta gick ner över sundet.
Läs även andra bloggares åsikter om Kommunikation, Telefon, Telia, Humor
Nu skall jag berätta ytterligare en sann historia ur verkliga livet. Den handlar om en musiker.
Jag jobbade i början, mitten av 80-talet i Malmös hippaste musikaffär. Det var musikaffären med stort M och alla de coolaste musikerna besökte frekvent affären, ibland för att köpa något, ibland bara för att snacka skit och dricka en kopp kaffe. Det var en härlig tid. En dag kommer en musiker från Österlen in i affären. Han var väl inte den vassaste kniven i lådan som ni snart skall få se. Han var i varje fall ute efter en tonstav.
En tonstav är en liten metallbit, väl avvägt och stämd, som är avsedd att sitta i ett Rhodes elpiano, som en del av ljudalstringen. Det var ganska slött i affären, där min chef och jag stod bakom disken och diskuterade livets väsentligheter. Plötsligt plingar det till i dörren och in kommer musikern, går fram till disken och utan vidare spisning säger han:
-”Haj. Ja behöver en ny tonstav te mitt Råds. De ska va itt-strukna G”. Itt-strukna G heter på svenska ett-strukna G och tonen hör hemma i den oktav som ligger ovanför nyckelhålet på ett piano. Han fortsätter:
-”Ja, vi brukar kalla den för Gittan. Du vet, itt-strukna G – Gittan, hehehe”. Min chef, en skämtare av stora mått, replikerade snabbt:
-”Jaha ja, då är det väl tur att du inte skall ha itt-strukna F”.
.
.
.
.
-”Jaså. Är den slut”? sa musikern konfunderat.
Ridå…
Läs även andra bloggares åsikter om Rolig historia, Musikaffär, Musik, Gittan, Humor
Skall berätta en sann historia ur verkliga livet. Det handlar om ett riktigt practical joke och det får mig fortfarande att skratta när jag tänker på det. Så här var det.
Huvudpersonen är Mona. Hon jobbade som säljare i en telebutik i en Skånsk stad. Som så många andra affärsbiträden också tycker, blir dagarna ibland långa när kommersen är lite trög. Detta ger ju tid till att tänka och hitta på bus.
En dag när det var ovanligt trögt och inga kunder i butiken stod Mona bakom disken och småpratade med sin manliga kollega. Så kom plötsligt en kund in i affären. Monas kollega skyndade fram och tog hand om kunden. Attans, tänkte Mona. För kännedom så inträffade detta på den tiden när telefonen Respons fanns att köpa – ni vet den där med en R-knapp och som man kunde byta skal i olika färger på. Kunden ville ha ett nytt skal och det skulle vara rött. Monas kollega hastade ut på lagret för att hämta det önskade skalet. Och nu flög fan i Mona. Hon gick fram till kunden, nickade och sade till kunden.
-Hej. Jag hörde att ni ville ha ett rött skal, sade hon. Kunden nickade ja. Nu är det så att min kollega har ett litet problem, sa Mona. Han är färgblind och är på grund av detta handikapp, lite känslig för om man påpekar det för honom. Om det nu skulle vara så att han kommer ut med ett skal i annan färg, så vänligen håll med honom och låtsas som om ingenting har hänt. Kunden, en äldre herre av den gamla skolan, försäkrade att han skulle ta det lugnt med kollegan om det blev aktuellt.
Nu stegar Mona in på lagret, går fram till kollegan och säger.
-Du, kunden har ändrat sig. Han vill ha ett blått skal istället. OK?
Kollegan tar ett blått skal från hyllan och går tillbaka ut i butiken, går fram till kunden och säger.
-Så ja, här är skalet. Var det något annat?
Kunden, lite besvärad och tveksam men bunden av sitt löfte till Mona, tar fram plånboken, betalar och lämnar affären. I samma stund som kunden lämnar butiken hörs ett avgrundsvrål från lagret. Det är Mona som skrattar så att tårarna rinner. Jag vet inte hur länge Mona jobbade kvar i butiken.
Läs även andra bloggares åsikter om Practical Joke, Respons, Mona, Humor
Sveder | 
3 December, 2009| 
