CONJOINER

Jag kan inget annat än att förundras. Förundras över vilken tillgång internet är och vilken inneboende styrka nätet har. Internet är inget annat än ett gigantiskt uppslagsverk där all upptänklig information finns tillgänglig för den som är intresserad. Och intresserade är vi, jag, dem, du och alla.

Detta blir väldigt tydligt när det gäller frågor som FRA och Ipred. Någon uttalar sig i gammelmedia eller på nätet. Genast plockar mängder med människor (bloggare) upp tråden och läser, grunnar, dissekerar och, nästan omedelbart, kommer med väldigt väl underbyggda kontrauttalande. Grävande journalistik när den är som bäst.

Bloggarna är folkets språkrör till makten. Bloggarna gör så att den lilla människan kan göra sig hörd. Bloggarna är en enda gigantisk megafon som pockar på uppmärksamhet. I ett historiskt perspektiv så fanns inte denna ”lätthet” att nå ut och fram. De som hade åsikter var hänvisade till gängse kanaler vilka i princip var väldigt få och svårtillgängliga. Hur debatterar man med en ledare i gammelmedia eller hur blev man inbjuden till de få debatttillfällen i TV som gavs. Folk med åsikter var ytterst styvmoderligt behandlade. Gammelmedia satte dagordningen men detta tillhör numera historien.

Nu senast är det filmkillarna som skickade brev till partiledarna. Genast publicerades det blogginlägg där brevet bemöttes och otrevlig fakta för killarna grävdes fram. 37,5% av kostnaden för deras film är finansierad med skattemedel. Hade inte bloggarna funnits så hade inte denna information kommit fram så snart och så kraftfullt och fått sådan spridning. Exemplen är fler och vi vet alla vilka de är. Bloggosfären är, som många påpekat före mig, ett enda stort intimt, kramvänligt och upplysande grupparbete, och i fallet med FRA, Ipred och andra frågor, totalt ideologi- och partiöverskridande. Mmmm, bamma, bamma.

Det är allt detta sammantaget som jag tycker är så jävla coolt. Och bara genom att skriva detta inlägg får jag utlopp för min frustration över hur saker och ting (maktens mekanismer) fungerar nu för tiden. Jag slipper knyta näven i fickan längre. Jag har fått en kanal, en ventil, där jag kan skriva av mig min frustration och vanmakt, och samtidigt hoppas på att jag också kan påverka.

”Tack för det Televerket”

Ikväll är det fullmåne. Då skall ju enligt folksägnen vampyrer och annat sattyg komma fram ur sina gömmor och visa sina fula trynen. Så ock denna gång – de stackars arma, rasande artisterna och upphovsrättslobbyn gör oss inte besvikna i detta avseende. Det är bara det att ingen blir rädd längre. Vi lever i upplysningens tid och eftersom information är och bör vara fri, vet vi alla att det bara är hjärnspöken som rasslar med sina kedjor och ylar unisont mot den stora osten (osten, vafalls).

Internet är en underbar uppfinning och har under sin korta levnad hjälpt till att sprida kunskap, information och upplysning till törstande och vetgiriga människor. Det är upp till var och en att ta del av detta fria utbyte, utan att försöka hindra andra från att göra detsamma.

Skall vi då låta ett fåtal aktörer få begränsa tillgängligheten till denna vetskap? Jag säger nej och jag är övertygad om att de flesta håller med. Skall dessa aktörer få kväsa ett fritt utbyte av intellektuellt flöde?

Imorgon är en annan dag och låt för guds skull otyget få krypa tillbaka till sina hålor. Dödskalleskramlarna kan få göra ett nytt försök om de vill om en månad – men tills dess, håll er undan tills att ni vet hur den moderna världen fungerar.

Jag är inte rädd. Jag är upplyst. Jag har genomskådat oknyttets agenda. Jag vet. Och jag delar gärna med mig, free of charge.

PS.
Jag har på Moonshop köpt mig en bit land på månen. Ett fint ägarbevis har jag, vilket hänger på väggen. Jag kan därför säga att månen inte är gjord av ost (inte för att jag besökt min tomt, men ändå).

Jag har publicerat detta inlägg tidigare men tycker att det är på sin plats att återpublicera det med tanke på artikeln i DN m.fl. idag angående rasande artister. Man kan inte annat än förundras.

Hur många gånger skall det behöva upprepas – debatten handlar om huruvida privata företag/organisationer skall få polisiära befogenheter eller inte. Inget annat.

*********

Nu skall jag skriva lite om artister och speciellt om den typ av artist som skriver/framför musik. Dessa ångestfyllda, självutplånande arma själar. Det sägs ju att i dessa tider, den illegala fildelningens tidevarv, är det så synd om artisten. Han/hon får inte betalt för det svåra arbete dom lägger ner. Stackarna. Jag skall här försöka göra en genomlysning om hur det verkligen står till. Det står er fritt att invända.

Artisten, vi kan kalla henne för Daisy, både skriver och framför sina låtar själv. Hon är knuten till Megaskivbolaget, vilket ger ut hennes musik på CD. Hon har en agent som knyter henne till olika liveframträdanden då och då, framför allt vid släpp av ny CD eller singel (vadå singel. En singel är ju bara ytterligare en låt från CD:n och att släppa singlar är ju bara ett sätt att förlänga CD:ns livslängd).

Eftersom Daisy är ansluten till olika branschorgan så kommer hon att få betalt för sitt arbete enligt följande skiss.

1. Megaskivbolaget släpper hennes CD till försäljning. Daisy får betalt.
2. Organisationen NCB höstar in pengar så fort musik trycks på CD/DVD. Daisy får ta del av dessa pengar. Daisy får betalt.
2. För varje brännbar CD/DVD som vi köper, betalar vi fortfarande sk. kassettskatt. Daisy får ta del av dessa pengar från CopySwede, vilka samlar in pengarna. Daisy får betalt.
3. En radiokanal spelar hennes låt och måste betala för nöjet. Stim och Sami samlar in dessa pengar. Stim är ju upphovsmännens organ och Sami är artisternas organ. Daisy får betalt.
4. En frisör har radion på och i radion spelas Daisys låt. Frisören betalar till Stim och Sami för nöjet av att ha radion på. Daisy får betalt.
5. En firma använder Daisys låt i en reklamjingel. Firman betalar till Stim och Sami och förmodligen också för att få rätten att använda låten. Daisy får betalt.
6. Jag sitter framför datorn och lyssnar på webradio. Stationen betalar till Stim och Sami. Daisy får betalt.
7. Daisy tycker om att stå på scen och gör därför livekonserter lite då och då. Hon får en del av intäkterna plus Stim och Samipengar. Daisy får betalt.
8. Efter ett år ges Daisys bästa låt ut på Absolute Music 2516 och det hela börjar om igen.

Ja, så kan det se ut. Det finns säkert fler inkomstkällor för Daisy som jag missat (kanske försäljning av kepsar och nyckelringar). Vad är det då som Daisy får betalt för? Jo, nerlagt arbete. Artister brukar ju skryta med hur snabbt det går att tota ihop en låt, en tjugo minuter sisådär enligt Martin Stenmarck. Ställer man då nerlagd tid, ca: tjugo minuter, i relation till en livslång inkomst, i åtminstone sjuttio år är materialet skyddat av upphovsrätten, så har jag svårt att tycka så värst synd om artisterna.

Kanske någon invänder att det är lite synd om de kulturarbetare som skapar smala kulturyttringar som inte många tar del av, och därmed inte tjänar så mycket pengar. So what – det är ett aktivt val artisten har gjort. Skyll dig själv.

Betänk sedan att Michael Jackson sålt ca: fyrtio miljoner exemplar av skivan Thriller. Beatles har sålt över en miljard skivor. Och betänk hur många gånger låtar från dessa skiva spelats i radio och TV. Fett ös. Och så har dom mage att komma och gnälla om att det illegalt laddas ner musik och att artisterna går miste om pengar. Mwuahahaha.

De rika de kan och de fattiga försöker. Det är väl så som andra skriver, att det är de redan rika och välbärgade artisterna som skriker mest om utebliven inkomst.

Man kanske skulle motionera om en artistskatt på ca: 75% på deras arbetsfria inkomst. Skatten skall då förskottsbetalas och vara schablonmässigt beräknad.

Häromnatten drömde jag en riktigt skum dröm. Företaget jag jobbar på hade kick-off någonstans och sista gemensamma övningen var att ”bonda” dvs. stärka grupptillhörigheten och utveckla teamkänslan. Övningen gick ut på att vi allihopa satt på stolar, utomhus i en trädgård, och bara myste utan att prata. Och vi var allihopa nakna.

Där satt vi alltså allihopa nakna i grupp och tittade på varandra, samtidigt som vi nickade uppskattande åt varandra, ungefär som man tittar på någon som man skålat med efter avklarat drickande. Och alla var helt tillfreds med detta. Inga sura miner eller försök till att dölja sig eller på annat sätt fega ur.

Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig, och kollade genast om nattkläderna fortfarande var kvar på kroppen. Jamen. Puh.

Att tyda drömmar misslyckas för det mesta men jag kan ändå inte sluta undra vad denna dröm försökte tala om för mig, förutom det uppenbara.

Plockade upp detta inlägg på TorrentFreak (för övrigt en bra blogg). Det går tydligen inte alltid som privatpoliserna vill, mwuahahaha. Och varför skulle det göra det?